Inspiration, fördjupning och dialog från Energimyndigheten

”Vi halverar utsläppen vart tionde år – låt oss börja idag”

För att klara Parisavtalet krävs det samma innovationstakt i energisektorn som inom data- och elektronikområdet. Då skulle vi kunna halvera utsläppen inom tio år för att få den skjuts vi behöver, skriver Eva Krutmeijer, fristående forskningskommunikatör.

Uppdaterad: 2018-10-16 Publicerad: 2018-10-15

Text: Eva Krutmeijer Bild: Eva Krutmeijer

Jag läser om Atlantångaren i Nina Wormbs utmärka krönika här i Energivärlden.

Atlantångaren som bild av energisystemet. Tung, trög och svårmanövrerad. Tar lång tid på sig att ändra riktning.

Jag håller med om bilden. Känner den numera välbekanta oron smyga sig på. Ska vi hinna ställa om i tid?

Samtidigt finns det mycket som går fort. Jag bläddrar i Digitalization and Energy, en av de senaste rapporterna från IEA (International Energy Agency), och slås av vilka möjligheter som uppenbarligen lurar bakom trender som ”digitally interconnected systems” och ”data transmission networks”.

Den största förändringspotentialen hos digitaliseringen, skriver man i rapporten, ligger i att bryta barriärer mellan olika sektorer, öka flexibilitet och möjliggöra flöden av data genom hela system. Framtidens digitaliserade energisystem kommer att kunna identifiera vem som behöver energi var och när – och leverera denna till rätt kostnad. Traditionella uppdelningar i användare och producenter suddas ut, nya aktörer kommer in och alla sektorer berörs – elmarknaden är kanske den man först tänker på, men även transporter, byggnader och industrin förstås. Rapporten går också in på frågor kring säkerhet och vikten av att vi tidigt bygger in resiliens i systemen.

Framtidens digitaliserade energisystem kommer att kunna identifiera vem som behöver energi var och när – och leverera denna till rätt kostnad.

Men det är bråttom. Som så ofta när det handlar om digitala lösningar blir jag lite ställd av den hastighet med vilken förändringen sker. De digitala kranarna står vidöppna. De sprutar ut data med en accelererande hastighet; 90 procent av den data som producerats i världen kom till de senaste två åren. Hur ska vi hinna analysera och dra slutsatser som verkligen gör skillnad ur dessa siffror, när kranarna inte går att stänga ens för en sekund?

Att kombinera digitalisering och energi är förstås inget nytt. Energisystemet är i själva verket en av de sektorer som tidigt förstod potentialen i digitaliseringen. Men det som är nytt nu är att utvecklingen accelererar. En illustration av detta är att globala investeringar i digital el-infrastruktur har ökat med 20 procent årligen de senaste åren. Follow the money!

Alltså. Digitala lösningar blir allt vanligare och mer kraftfulla i olika delar av energisystemet. Effektiviseringsvinsterna är säkert stora, men jag saknar en större vision och mod att möta den centrala frågan: Hur kan digitaliseringen bidra till att vrida atlantångaren? Hur får vi mindre fossilt och mer förnybart i systemen?

Här är IEA-rapporten inte lika explicit, även om det måste vara det övergripande syftet. Att mäta och analysera metan-utsläppen i olje- och gasindustrin, att undersöka digitala lösningar för att minska tunga vägtransporter, att ta fram nya smarta användarvänliga lösningar för att öka installationerna av solceller – allt detta bidrar förstås, men det kanske krävs en ny rapport för att förklara hur digitaliseringen konkret bidrar till radikala utsläppsminskningar.

De digitala kranarna står vidöppna. De sprutar ut data med en accelererande hastighet.

De exponentiellt växande kurvorna vi vant oss att likna vid hockeyklubbor – först svag ökning och sedan en allt kraftigare sväng uppåt – behöver nu motsvarande kurvor som böjer nedåt. Först kraftigt och därefter utplanande. För en sådan exponentiell minskning av koldioxidutsläppen argumenterade Johan Rockström med forskarkolleger i en artikel i Science förra året. Som en spegling av Moore’s lag – den som säger att datakraften fördubblas var 24:e månad tack vare allt mer effektiva integrerade kretsar – skulle utsläppen av växthusgaser alltså behöva följa motsvarande exponentiell kurva som böjer av åt det andra hållet, nedåt. Den första halveringen blir förstås störst. Nästa är hälften så stor, men kanske ännu svårare eftersom de lösningar som utnyttjar befintlig teknik redan har använts.

Klarar vi att följa en sådan här hissnande brant rutschkana? Enligt Johan Rockström är det helt nödvändigt för att klara Paris-avtalet.

Jag tänker tillbaka på Nina Wormbs atlantångare. Och sneglar samtidigt på IEA-rapportens sammanfattning: ”Recent technological advances and trends are truly outstanding.”

Jo, jag tror att det är möjligt. Dels för att vi snabbt kommer att kunna se en förändring, dels för att det är enkelt att kommunicera: Vi halverar koldioxidutläppen vart tionde år – japp, låt oss börja idag!

Om krönikor

Här möter ni personer från olika branscher och sektorer som kommenterar och lyfter fram viktiga frågor från energivärlden. Det är en mötesplats där vi vill uppmuntra till dialog och där åsikter kan brytas.