Inspiration, fördjupning och dialog från Energimyndigheten

Samhällskris – då blir vi solidariska med våra medmänniskor

Nyligen var jag på ett äldreboende med intresserade och engagerade pensionärer. När jag släckte ned min sista powerpointbild hade jag en känsla av att jag kanske hade låtit som en domedagsprofet. Det skriver Christina Andersson, ansvarig för den nationella Krisberedskapsveckan som hållits i Sverige för tredje gången.

Uppdaterad: 2019-05-13 Publicerad: 2019-05-07

Text: Christina Andersson Bild: Jonas Bergkvist, Sören Andersson

Krisberedskapsveckan, en nationell informationskampanj för att uppmärksamma människor på vikten av att förbereda sig inför kriser och ytterst krig. Då det trygga och förutsägbara plötsligt blir osäkert och i värsta fall hotfullt. Men hur svårt är det inte att prata om det och hur lätt är det att inte lyssna?

Jag är ute och pratar en del. Med utgångspunkt i broschyren Om krisen eller kriget kommer, som MSB skickade ut till landets hushåll för snart ett år sedan, berättar jag om vad som kan hända och varför alla som kan måste ta sitt ansvar och förbereda sig. Packa sin krislåda.

Nyligen var jag på ett äldreboende med intresserade och engagerade pensionärer. När jag släckte ned min sista powerpointbild hade jag en känsla av att jag kanske hade låtit som en domedagsprofet. Att jag målat upp en allt för hotfull bild av den tid vi lever i. Att frågan inte är om utan när. Och när det där diffusa hotet plötsligt blir en högst påtaglig upplevelse så står vi där och måste klara oss själva.

Mycket riktigt kommenterade damen som tackade för min föreläsning att det var tur att jag i slutet pratat om människans inneboende kraft i krävande situationer. Det hade ändå ingjutit ett visst hopp.

Jag funderade en hel del på det där. Balansen. Balansen mellan å ena sida att vara öppen, tydlig och konkret med verkligheten sådan den är, de förväntningar som samhället har på individen och de förutsättningar som kan komma att gälla när vi drabbas av något, å andra sidan skapa intresse, engagemang och en känsla av gemensamt ansvar. Inte skrämmas. Inte lämna människor med en känsla av utsatthet och övergivenhet. Eller en uppfattning att det är för jobbigt, men också ganska meningslöst att göra något. Att överhuvudtaget bry sig. Jag-har-ännu-aldrig-varit-med-om-något-och-förresten-så-kommer-det-ändå-inte-att-hända-här-så-därför-stänger-jag-av-mentaliteten.

Ytterst handlar det om en gemensam säkerhet och ett gemensamt ansvar.

Jag förstår de som inte orkar lyssna för att vardagen redan är en utmaning. Jag har svårare att förstå om man väljer att inte lyssna för att man vägrar släppa in verkligheten. Någonstans handlar det om att vi måst ta ansvar för vårt eget handlande. Att ta konsekvenserna av dem. Men innan jag börjar låta som en domedagsprofet igen. Det finns tack och lov en ökad medvetenhet, ett ökande intresse.

En nyligen genomförd MSB-undersökning visar att 63 procent, som en direkt följd av broschyren Om krisen eller kriget kommer, har börjat reflektera mer över hur de skulle klara vardagen vid en samhällskris eller krig. Vi kan också se att en hel del i alla fall planerar att skaffa sig en bättre hemberedskap.

Även om kommunerna är huvudaktörer under Krisberedskapsveckan så måste vi alla hjälpas åt att sprida kunskap och visa på fördelarna med att förbereda sig, mentalt och praktiskt. Ytterst handlar det om en gemensam säkerhet och ett gemensamt ansvar. Och hur var det nu med människans inneboende kraft när vi blir utsatta för svåra påfrestningar? Jo, vi blir uppfinningsrika och lösningsbenägna och viktigast av allt; vi blir solidariska med våra medmänniskor. Jag håller med damen på äldreboendet. Det inger hopp.

Om krönikor

Här möter ni personer från olika branscher och sektorer som kommenterar och lyfter fram viktiga frågor från energivärlden. Det är en mötesplats där vi vill uppmuntra till dialog och där åsikter kan brytas.