Energimyndighetens plattform för inspiration, fördjupning och dialog

Att samordna en omställning – finns det ett recept?

Finns det ett recept på hur samordning kan skapa handlingskraft, samsyn och vilja till förändring eller är det bara ett tidskrävande sätt att maskera besvärliga frågor? Det frågar sig Rebecka Marklund och Kristina Holmgren, som projektlett Energimyndighetens arbete med omställningen till ett fossilfri transportsektor.

Uppdaterad: 2018-01-12 Publicerad: 2017-05-17

Text: Rebecka Marklund och Kristina Holmgren Bild: Energimyndigheten, Shutterstock

Om bloggen

På Energivärldens blogg möter du Energimyndighetens medarbetare. Här ger vi inblick i vårt dagliga arbete och bidrar med reflektioner om vad som händer i energivärlden. Du kan också läsa om nya forskningsprojekt, klimatförhandlingar, tester och andra spännande områden – bakom kulisserna.

ATT SAMORDNA
På DN:s ledarsida den 16 mars 2017 reflekterade Carl Johan von Seth under rubriken: Stoppa samordningen – politik är inte konstsim. Innebörden var att den som inte vet vad som måste göras alltid kan samordna lite, men att det egentligen bara är en tidstjuv som minskar handlingskraften. Ett sätt att istället för att begrava besvärliga politiska frågor i långa utredningar försöka visa på effektivitet genom att bilda samverkansråd och ”samla Myndighets-Sverige”.

Vi fnissade lite åt denna artikel och också över inflationen i antalet samordnare. Som grädde på moset har vi på Energimyndigheten fått regeringens uppdrag att samordna sex myndigheter i arbetet med omställningen av transportsektorn till fossilfrihet. Upplagt för segslitna, fruktlösa förhandlingar oss myndigheter emellan alltså.

Men nog är det så att samordning och samverkan åberopas av en anledning. Där det finns en önskan om samordning finns det ofta problem. Ledarskribentens poäng var att handlingarna som ska leda till att lösa problemen många gånger tenderar att bli svaga. Förutsättningarna att bidra till en lösning tycks inte alltid finnas bland dem som ska samordna sig och då uteblir också åtgärder som leder till en förändring.

Kanske har man inte har tagit tillräcklig tid på sig för att identifiera vilka problem som faktiskt behöver lösas? Kanske finns det inte någon gemensam bild hos aktörerna som förväntas samordna sig, om vart man ska? Är man inte överens om vilka effekter som ska uppnås, ja, då riskerar nog samordningen att inte fylla någon funktion.

Vi inledde vårt samordningsuppdrag med att försöka ge oss sex myndigheter en gemensam bild av några av de stora hindren till varför vi inte redan är fossilfria idag. Transportsektorn är komplex och att ha en helhetssyn är svårt, men vi kan hjälpas åt bredda bilden. Vi diskuterade oss fram till vilka effekter vi ville se av vårt arbete och omställningen och tog fram förslag på vad som behöver göras. Det tog lite tid, det krävdes en del kompromisser, men det gick. Och vi har kunnat ta fram detta trots våra ibland motstridiga mål och olika ansvarsområden. Vi har även delat kunskap om varandras pågående arbeten, uppdrag och perspektiv. Sammantaget har det gett oss goda förutsättningar för att kunna se, och förstå, vad som är möjligt att förändra, hur vi vill att omställningen ska gå till och hur man ska ta sig dit.

Resultatet från den första etappen av själva samordningen, en strategisk plan, lämnade vi över till samordningsministern Ibrahim Baylan (S) den 28 april. Vid överlämnandet arrangerades även ett panelsamtal med de medverkande generaldirektörerna i uppdraget, modererat av Regeringens samordnare för fossilfritt Sverige, Svante Axelsson.

Nej, det kommer inte att bli enkelt att ställa om transportsektorn. Och ja, det kommer att knorras. Något annat vore naivt att tro. Men vi nationella myndigheter kan bidra till att i både ord och handling visa på att det går.

ATT STÄLLA OM
Den strategiska planen visar att för att nå en omställning av transportsektorn till fossilfrihet behöver en mängd förändringar ske på kort tid. Och förändringar väcker ofta direkt motstånd hos oss människor. Omkring 60–80 procent av alla försök att ändra på något misslyckas, enligt förändringsgurun, tillika professorn i globalt ledarskap och strategi, Stewart Black. Många människor ser inte alls vitsen med förändring och majoriteten av alla förändringsförsök misslyckas.

Jaha, det låter ju inte särskilt optimistiskt inför framtidens omställning. Men det går att vända på detta, enligt Black. Nyckeln är att kunna förklara hur en förändring eller en omställning leder till något positivt. Det handlar om att förändra den mentala kartan om hur något ska vara. Att få människor att ändra beteende. Ett sätt att göra det, menar han, är att visa människor att det är möjligt, både i ord och handling.

För rent krasst, nej, det kommer inte att bli enkelt att ställa om transportsektorn. Och ja, det kommer att knorras. Något annat vore naivt att tro. Men vi nationella myndigheter kan bidra till att i både ord och handling visa på att det går. Och att det kommer leda till något positivt i framtiden. Vi kan däremot omöjligt förutse framtiden. Därför måste vi tänka på omställningen som ett sätt att gemensamt skapa förutsättningar som leder till en annan framtid. Det här är det vi tycker behöver göras och det här är de förändringar vi förväntar oss.

Men kanske är dock den viktigaste ingrediensen av de alla att faktiskt vilja. Finns viljan, och en gemensam syn på hur en god soppa ska smaka, tror vi inte det kan bli för många kockar.

ETT RECEPT
Så vad betyder det för Energimyndigheten att samordna arbetet med omställningen egentligen? Vi hittade, lite otippat, en definition och ett försök att förklara detta i Socialstyrelsens vägledning från 2009 ”Samverkan i re-/habilitering” som kändes applicerbar även på vårt arbete. De utgår från att samverkan är ett samlingsbegrepp: samverkan = samordning + samarbete.

Samordning kan sägas vara strukturen som möjliggör samarbete. Det kan liknas vid receptet i en kokbok, som talar om mängd och i vilken ordning ingredienserna ska tillsättas i en soppa. Samarbete kan liknas vid när flera kockar, med olika expertkunskaper, tillsammans ska tillreda den godast möjliga soppan. Samverkan är resultatet av samordning och samarbete och utgör alltså själva soppan. Den godaste soppan lagas dock om kockarna är överens om hur slutresultatet ska smaka.

Man kan alltså sammanfatta Energimyndighetens roll som tillhandahållare av själva receptet. Alla myndigheter, med olika expertkunskaper, har varit engagerade kockar i arbetet, liksom de olika aktörer vi har haft dialoger med under arbetets gång. Och resultatet, den strategiska planen, kan sägas vara samsynen om vad en god soppa innebär för oss sex myndigheter.

Avslutningsvis, och med tanke på rubriken, hade det varit passande att som slutkläm leverera ett recept på hur man då gör, på bästa sätt, för att åstadkomma den där samordningen. Dessvärre finns det nog inte ett generellt recept som passar alla samordnare där ute i landet. Att ta sig tid att förstå problemen, att arbeta strukturerat och efter en viss metodik, det tror vi är en bra bas. Att tillåta sig att vara modig och proaktiv, att våga utmana, att bidra till att skapa ett engagemang, att lyssna på olika idéer och perspektiv, att ha en förståelse för att olika aktörer har olika drivkrafter och uppdrag samt att vara pragmatisk för att förändring tar tid, tror vi också är några bra ingredienser att tillsätta. Men kanske är dock den viktigaste ingrediensen av de alla att faktiskt vilja. Finns viljan, och en gemensam syn på hur en god soppa ska smaka, tror vi inte det kan bli för många kockar.