Gammal väderkvarn.

Energiomställningen kräver långa perspektiv

Riktig förändring kanske inte i första hand handlar om att skapa nya saker utan att göra sig av med de gamla. Och då räcker det inte med vetenskap och teknik. Framför allt handlar det om att samarbeta i gemenskap, skriver Nina Wormbs, docent i teknik- och vetenskapshistoria vid KTH som här ger ett längre perspektiv på energiomställningen.

Om krönikor

Här möter ni personer från olika branscher och sektorer som kommenterar och lyfter fram viktiga frågor från energivärlden. Det är en mötesplats där vi vill uppmuntra till dialog och där åsikter kan brytas.

En av 1900-talets främsta historiker, Fernand Braudel, föreslog att det finns olika typer av tid och att de hänger ihop med olika typer av förändring. De flesta av oss är upptagna av händelser, gärna spektakulära politiska händelser, som det senaste amerikanska presidentvalet till exempel eller den så kallade arabiska våren. Men Braudel menade att riktig historia även måste se till de längre tidsskalorna. Över decennier blir andra mönster tydligare; där kan vi bland annat urskilja ekonomiska konjunkturer och cykler. Och studerar vi sekler bleknar enskildheterna. Denna senare tidsskala kallade Braudel la longue dureé i sitt verk On history.

Vi kan även tala om ännu längre tidsperioder, om geologisk tid eller miljöns tid. Under de senaste decennierna har det blivit tydligt att människors handlingar ger bestående avtryck i miljön och på själva jorden. Vi människor påverkar globala processer på en sådan nivå och i en sådan skala att man kan kalla vår egen tid för människans tidsålder, eller antropocen. Under 2016 föreslog en arbetsgrupp till International Geological Congress att holocen, som vi levt i de senaste 11 500 åren, bör ersättas med antropocen och att denna period tog sin början omkring 1950. Tiden är delvis ur led.

Politiker och ekonomer har länge intresserat sig för just frågan: Hur sker nya saker? Bakgrunden är ofta ett tillväxtperspektiv. Detta gäller åtminstone sedan andra världskriget då man mer strukturerat började fundera på teknisk och industriell utveckling, särskilt i relation till vetenskaplig forskning. Det är framför allt innovationer och nytt företagande man vill åt. Och resultatet har varit att politiken och de institutionella ramarna har fokuserat på att göra det så lätt som möjligt att starta nytt och att driva företag. Det nya har varit inbäddat i en ekonomisk logik.

Om vi istället flyttar fokus från Hur sker nya saker? till Hur ändrar man? blir följdfrågorna genast andra. När man skapar något nytt kan man i princip tänka sig att man gör det från scratch. Men ska man ska ändra något måste man arbeta med det man redan har. Riktig förändring kanske inte i första hand handlar om att skapa nya saker utan att göra sig av med de gamla.

När man skapar något nytt kan man i princip tänka sig att man gör det från scratch. Men om man ska ändra något, då måste man arbeta med det man redan har.

Och det är svårt nästan jämt. Ibland försvinner det gamla och nöts ner av förändringens vindar, utan större problem. Arne Kaijser och Astrid Kander har kallat dem medvindsförändringar. Vi behöver framför allt fokusera på förändringar som medför stora problem och kostnader, det vill säga motvindsförändringar. De är påtvingade, orsakas av kriser och krig och kostar pengar för både företag och stater på både kort och medellång sikt.

Ibland säger man att hur-frågorna är de enkla. De är i grunden beskrivande även om beskrivningarna kan vara komplexa. Varför-frågorna däremot kräver förklaringar och det är ofta betydligt svårare och för oss omedelbart in på värderingar och övertygelser, ideologier och politik. Det är klokt att ställa varför-frågan lite då och då eftersom ”varför-svaren” blir olika. Några av skälen till att vi ska ställa om i dag är nämligen andra än de varit tidigare.

De riktigt stora omställningarna inom energiområdet är till exempel när vi går från ved till fossila bränslen. Under århundraden ägnade människor stor del av sin arbetstid åt sin energiförsörjning, men genom att gå över till kol fick man möjlighet att också ägna tid åt annat.

Mellan 1750 och 1900 ökade Europas befolkning från 120 miljoner till 295 miljoner. Den dagliga energikonsumtionen ökade under samma period per person från 15 000 kcal till 40 000 kcal. 100 år senare, det vill säga år 2000, var den uppe i 100 000 kcal och antalet invånare var 523 miljoner. Det möjliggjordes av en övergång till fossila bränslen och oron för vedbrist och uttunnade skogar avtog. Genom teknikutveckling kunde det fossila utvinnas med betydligt mindre arbetsmängd och snart fick vi mycket billigare energi. Det i sin tur är förklaringen till dagens välstånd. En sådan omställning skedde i medvind. Men som Per Högselius har uttryckt det: det tog ungefär 200 år innan vi förstod att införandet av fossila bränslen i sig skapade ännu större problem än dem man löste.

Ytterligare en sådan stor förändring är införandet av elektriciteten. Den var särskilt bra för oss i Sverige med vår vattenkraft. Elektriciteten användes först för belysning, senare främst som kraftkälla. På grund av vattenkraften var samtidigt priserna låga. Konsekvenserna av denna omställning är så fundamentala att de är svåra att överblicka.

Parallellt skedde emellertid ytterligare en förändring i och med införandet av olja i stora mängder. Olja hade många fördelar framför kol. När transportkostnaderna sjönk och det blev billigt att flytta på olja i stora dieseldrivna tanker så sjönk också kostnaden på olja. Detta prisfall sammanföll med den begynnande bilismen. Efter andra världskriget började denna fossilburna energianvändning öka exponentiellt. Det man inte insåg då var att det även gällde utsläppen av växthusgaser och att det var början på vad som femtio år senare döptes till The great acceleration.

Genom teknikutveckling kunde det fossila utvinnas med betydligt mindre arbetsmängd och snart fick vi mycket billigare energi. Det i sin tur är förklaringen till dagens välstånd. En sådan omställning skedde i medvind.

De tre ovan beskrivna omställningarna var i grunden medvindsförändringar och ledde till en mycket högre levnadsstandard i vår del av världen. Sverige har även vid ett antal tillfällen tvingats göra motvindsförändringar av energisystemet. De mest dramatiska var i samband med första och andra världskrigen. Men nu är det annorlunda. Utmaningen är inte främst nationell. Och inget nytt energislag finns runt hörnet som är mycket mer effektivt. Det är istället så att det fossila måste begränsas av skäl som ligger på en annan nivå. Vi måste minska vår påverkan på den planetära nivån.

Efter olje- och energikrisen på 1970-talet och den uppslitande folkomröstningen om kärnkraft gjordes flera ansträngningar som delvis kom av sig. I boken Att ändra riktning: Villkor för ny energiteknik från 1988 (Kaijser, Mogren och Steen) står det i förordet att man hoppas att rapporten ”ska vara en källa för inspiration och debatt inför det pågående omställningsarbetet på energiområdet”. Man understryker att det inte bara ska handla om ”teknik, ekonomi och miljöeffekter utan också om institutioner och makt”.

Jag tror verkligen på devisen att ”Det hållbara energisystemet börjar med samarbete”. Men jag tror att det krävs mer, inte bara i början. Låt ordet samarbete flankeras av ordet gemensamt och kanske även gemenskap. Lägg därtill ordet ansvar så börjar det likna något.

Det är helt andra ord än innovation, värdekedja och konkurrenskraft. Vi behöver dem också, men de räcker inte. Teknik, ekonomi och vetenskap är bara delar. Makt och institutioner, som lyftes fram är för 30 år sedan är ytterligare pusselbitar. Men framför allt handlar det om oss, om människan, eftersom vi lever i människans tidsålder. Och om vår förmåga att samarbeta i gemenskap.

Det kan framstå som lite överväldigande, att man måste ta hänsyn till så mycket samtidigt. Men det är också en väldigt förtröstansfull bild som framträder när man lyfter blicken. För är det något vi borde kunna ändra, så är det väl just oss själva.

Texten är ett förkortat utdrag av Nina Wormbs föredrag på Energiutblick